Blogg‎ > ‎

Bekräfta mig

skickad 16 okt. 2011 10:33 av Mie Björhag   [ uppdaterad 16 okt. 2011 10:34 ]
Bekräfta mig

Nu har jag ganska nyligen kommit hem efter en ypperligt trevlig visit i Sundsvall, och vilken helg det blev sen!
Efter att ha anlänt till ovanstående destination provade jag min jonglering nedanför scenen för lovsångsbandet var i full färd med att repa. Jag var pepp och kände att det skulle bli en bra kväll trots min brist på kunskap om hur kvällen skulle se ut men allt löste sig när jag förvirrad frågade mig fram efter ett program över kvällens händelser på scenen. Jag blev en smula stressad när jag insåg hur lite tid det var kvar och hur mycket jag hade kvar att göra. Jag riggade på scenen, pratade med ljud och ljus om hur jag hade tänkt mig och tokläste mitt manus igen strax innan jag skulle upp på scenen.
Väl uppe tappar jag mitt tidigare benhårda fokus, jag snubblade över vad jag ska säga bland mina små grå, samtidigt som jag jonglerade i skarpt motljus. Jag såg inte publiken, jag hörde dem knappt heller, och när jag klev ner kändes allt hopplöst och meningslöst. Vad hade de tagit dit mig för?
Men så dök det upp en tanke i mitt huvud. Jag kan ha missat allt som faktiskt hände där inne för att jag lade alldeles för stort fokus på mig själv. Jag bad Gud att om åtminstone en fått ut någonting av det jag sagt och gjort under kvällen så skulle jag vara nöjd.
Under lovsången uppmanades folk att komma fram till första bänk om de ville ha förbön. En tjej kom fram till mig och ville att jag skulle be för henne, jag frågade henne om vad, och hon svarade; "allt du pratat om, det var precis till mig, vill du be för det." Jag blev helt chockad. Där gick jag och tyckte synd om mig själv när Gud faktiskt hade rört vid människor. Det var så onödigt och jag insåg att jag inte behöver få bekräftelse från någon annan, inte ens från mig själv, den enda jag egentligen borde vända mig till är till min fantastiska samarbetspartner, min Gud. Han har alltid koll på läget. 



På väg hem från Sundsvall i lördags hade jag dragit på mig en ordentlig förkylning vilket gjorde att jag stannade på hotellet ända tills jag behövde gå till tåget. Jag kände mig otroligt hängig och osocial och hade väl egentligen planerat att titta på film hela tågresan, isolerad från allt och alla, stänga in mig själv i mina hörlurar, men så blev det inte. Jag träffade nämligen på en kille på vägen som visade mig vart stationen låg. Det visade sig att han skulle åka med samma tåg som jag, och vi pratade hela vägen. Så himla najs. Det är sånt som gör mig glad. Man kan hitta en ny vän där man minst anar det.

Håll höjd mina vänner
Comments