Blogg‎ > ‎

Eva Spångberg

skickad 30 nov. 2011 01:46 av Mie Björhag   [ uppdaterad 13 feb. 2012 01:20 ]
Eva Spångberg

Idag skulle jag vilja blogga om en hjältinna som i all sin enkelhet levde ett liv värt att beundra. En skön personlighet blandat med den charm som jag nog bara sett hos Astrid Lindgren utöver denna fantastiska dam. En person som under mina tidiga tonår gjorde ett stort intryck och inljöt en stor respekt för det hon bar på. En lekmannapredikant, en förkunnare i trä. Eva Spångberg.

Eva Spångberg

1998 konfirmerade jag mig i gamla Hjälmseryd på det småländska höglandet. Man skulle ju konfirmera sig, det bara var så, och särskilt om man var prästbarn. Jag älskade att få åka på konfirmationsläger. En hel månad hemifrån i en kollo liknande miljö, borta från familjen. Ett steg ut i att bli en egen person, att våga vara en av Åkessonsklanen alldeles för mig själv.

Men det var lite trist att behöva ha så mycket bibelstudium, för de andra prästungarna kunde så mycket mer än jag och jag kände någonstans att jag kanske inte passade in där i den högkyrkliga prästbarns eliten.
Men, jag och de två tjejerna jag delade rum med tog ofta promenader som allt som oftast slutade med att vi hamnade hos just Eva Spångberg som bodde bara ett stenkast bort från "gården" (G:a Hjälmserydsstiftelsen)

Det var något särskilt med denna milda dam, och hennes träskulpturer. Det var någonting över dem som liksom tröstade mig. De mjuka formerna på skulpturer av välkända bibelpersoner och händelser som jag kände till och var bekant med. Hennes modell av Jerusalems tempel som, när jag läst om det i bibeln, bara var oändliga mått och träslag. Hon synliggjorde saker genom sina skulpturer, och jag tror att det var det hon ville. En "förkunnare i trä"

På sin gård, Björkelund, hade hon också många åsnor. Hon var väldigt förtjust o just åsnor, och hennes kärlek till dem syntes så tydligt i de skulpturer av de åsnor hon haft som avlidit. Det fanns liksom en personlighet fångad i dem och jag tror att hon identifierade sig med dem. Hon har skrivit många böcker, och bland dem finns en som heter "Jag - en åsna" där hon skriver om åsnor ur bibeln.
Vi fick höra henne prata också, hon predikade i en närliggande kyrka, och vi åkte dit. Hon var väldigt enkel och naturlig i sina ord, och det fanns en särskild trygghet över henne. Det var nog inte för intet som hon bara två år senare utnämndes till 1900-talets mest betydelsefulla kvinna inom svenska kyrkan. Jag förstår det. Jag tror inte att jag har träffat på någon sedan dess som haft en så avslappnad och naturlig relation till pappa Gud, och det smittar av sig.

Hon berättade om att hon hade fått polio, och att hennes hand hade blivit förlamad. Hon hade bett Gud om ett helande i handen och inte fått det. Men den visade sig sedan vara perfekt för att hålla stämjärnet som hon använde när hon skulpterade sina träfigurer och tackade Gud för den gåva hon fått.

Hennes skulpturer finns i ca 500 kyrkor runt om i landet och varje skulptur har en historia bakom sig. Jag mins när hon berättade om uppståndelsekorset i G:a Hjälmseryds kyrka. Det ligger mycket kärlek och bön bakom hennes konstverk och jag tror att de har tjänat, precis som målningarna i de gamla medeltida kyrkorna, som ett hjälpmedel för vanliga människor att förstå och se lite mer av det som bibeln talar om.


En av Evas många skulpturer

Den 8 november i år dog denna fantastiska kvinna, 88 år gammal, i sitt hem Björkelund i G:a Hjälmseryd. Såhär sade hon själv om döden."Våra föräldrar satte kanske in en annons i tidningen när vi föddes. En annan annons skall kungöra den stora födelsedagen. Vi kallar den dödsannons, men det är ju egentligen en födelseannons. Födelsen till oförgängligt liv."

Den sista bok hon skrev kom ut i somras, och heter "Tack för livet du gav mig". Jag tror att Eva dog, så som det står om så många i bibeln, gammal och mätt på livet. Jag tror att hon dog för att hon kände att det var tid att få gå in i det eviga livet och hem till Gud.

 
Comments