Blogg‎ > ‎

Kärlek

skickad 9 nov. 2010 23:52 av Mie Björhag   [ uppdaterad 18 dec. 2010 02:36 ]
Kärlek

Det har slagit mig många gånger nu, att om Gud är kärlek och har kallat oss till att älska varandra, hur kommer det då sig att vi är så egoistiska? Missunnsamhet är inte kärlek! Står det inte i bibeln att vi skall glädja oss med de som glädjer sig? Kärlek är så mycket mer än ett vänligt ord då och då. Kärlek är att ta sig tid, göra saker som är obekväma för någon annans skull. Att bry sig om även om man bara får mothugg tillbaka. Att inte kasta tillbaka sand utan att sansat tänka att det bara är ett resultat av olyckliga omständigheter.
Att vara vis är också viktigt, det är ju inte meningen att vi skall leva ett självförsakande liv där vi blir till en dörrmatta och accepterar att våran lott i livet är att bli trampad på. Det jag skriver om är att se skillnad på dumhet och behov.
I visheten, trösten och kärleken vilar det något djupare, vill man någon väl på riktigt, önskar man en ledsen människa ett gladare liv, måste man även våga säga till (tillrättavisa) men som alltid med kärlek.
Det kanske inte går att säga till någon att skärpa sig i sin svagaste stund, det kan göra saken värre. Jag tycker att Jesus är ett bra exempel på hur man kan göra. Han gör det med bilder och historier som inte innehåller de han pratar till, men som de kan läsa in sig i och se sig själv utifrån genom. Att göra ett ställningstagande om någon annan är alltid lättare än att prata om sina egna svagheter, för det finns få saker som gör en så sårbar.



Kärlek är inte bara att finnas där för en människa som behöver tröst, det är även HUR vi pratar. Har du tänkt på att vad du säger kan påverka någon annans syn på vad som helst? För att inte tala om alla saker som media tycker om att gotta sig i. Skadeglädje är ingen glädje alls så vida det inte är någon man känner och bryr sig om som varit med om något tokigt, om du frågar mig. Det är hemskt hur mycket skit vi slänger omkring oss utan att tänka oss för. Jag har åtminstone kommit på mig själv flera gånger att spy galla över något som mediaflödet serverat på silverfat. Är det kärlek?
All denna missunnsamhet, skadeglädje och "uppoffringen" i att ta hand om någon som har det svårt (om vi nu ens orkar det, det sätter ju våran egen självuppfyllande ego-tid i skymundan) tror jag är bidragande faktorer till att så många mår dåligt i vårat avlånga land.
Tänk om vi kunde börja älska på riktigt! Älska våran nästa som oss själva. Bli glad när någon får det vi själva skulle vilja ha utan att muttra och knorra. Jag vet inte hur man gör, det är en ny tanke för mig att inte världen cirkulerar kring mitt eget ego, men jag vet att jag är villig att försöka...

Comments