Blogg‎ > ‎

Optimism – en defekt i hjärnan?

skickad 26 okt. 2011 00:59 av Mie Björhag   [ uppdaterad 26 okt. 2011 07:43 ]

Optimism – en defekt i hjärnan?

Jag kom att tänka på att jag nyligen läst en artikel i Metro om att optimism kan vara en defekt i hjärnan. Om du inte läst artikeln kan du hitta den här: http://www.metro.se/nyheter/optimism-en-defekt-i-hjarnan/EVHkjl!2xmUofNwfJTc/

Att tänka positivt och att ignorera tankar på att dumheter skulle hända mig skulle alltså betyda att jag har en större defekt i hjärnan än de som ständigt går runt som deppiga Ior's och hela tiden förväntar sig det värsta. Som säger "jag visste det hela tiden" när dåliga saker inträffar, bara för att försäkra sig om att aldrig bli besvikna. Är det inte märkligt att människor som jag, som medvetet missbrukar superlativ och provocerar omvärlden med sin positiva inställning alltså har fel på hjärnan?

Att utgå från att alla älskar mig och att allt kommer att gå bra, får mig att må bra. Kalla mig gärna naiv, men jag gillar att omge mig med människor som talar positivt, som tror gott om varandra och förväntar sig att det finns lösningar på problemet även om oddsen är dåliga.
"Hellre naiv än bitter" har länge varit mitt uttalande när någon stör sig på min inställning till livet, Gud och allting. 
Om man hade gjort en studie på pessimism tror jag att man skulle hitta samma defekt. Enligt artikeln handlar det om en studie där människor fick gissa oddsen på att tråkigheter som allvarliga sjukdomar eller otrohet skulle drabba dem. När de valde att ändra bara det som var till deras fördel när de gissade oddsen på samma sak igen men behöll de som var felaktiga till deras fördel ansågs det vara ett hjärnfel, som att de bara hoppade över att registrera den informationen.
Jag tror att det handlar mycket mer om egna val. Den inställning jag väljer att ha påverkar mitt mående, och om man drar det längre kan det till och med vara en överlevnadsinstinkt. Om oddsen att jag dör i det här kriget talar för att jag inte kommer att överleva, skulle jag då kämpa lika hårt för mitt liv? Om oddsen pekar på att mitt barn kommer att vara svårt sjukt, skulle jag då våga skaffa barn? Du förstår nog vart jag försöker komma..
Sen tror jag på fullaste allvar att vi kan påverka oddsen, bara genom vår inställning till saker och ting. Jag tror att en människa som har en inställning av att "jag blir aldrig sjuk" blir mer sällan sjuk än den som tänker att den blir sjuk av minsta lilla.
Jag har inte läst en massa vetenskapliga rapporter, men en sak vet jag. När jag går till träningslokalen med inställningen att jag kommer att lära mig en massa nya saker, lär jag mig mer och jag trivs mycket bättre än när jag känner att jag aldrig kommer att bli bättre. När jag låter mina drömmar få fladdra fritt för vinden vågar jag kasta mig ut. Om jag inte hade vågat drömma hade jag aldrig startat mitt företag utan jobbat på en ica-butik någonstans och låtit mina drömmar ruttna. Låt mig få berätta en sak som du förmodligen inte vet. Jag gick till en egenföretagarutbildning med mina drömmar, jag ville göra någonting riktigt av idén cirkusmie. Men när vi satt där och skrev affärsplaner sade de att det aldrig skulle gå. Jag hade kunnat låta det kväva mina drömmar, oddsen att kunna jobba heltid med jonglering talar inte för mig, men se vart jag är idag!

Jag väljer att vara överpositiv och en obotlig optimist, inte för att det ligger i min natur, utan för att det faktiskt ger resultat. Det är något jag kämpat mig till och som jag inte tänker släppa i första taget.
Någon sade till mig någon gång att om man strösslar superlativ omkring sig så tar man udden av dem. Det går inte längre att utskilja vad som bara var bra från det som är extra ordinärt. Det kan kanske ligga någonting i det, men i stunden, när saker verkligen är sådär fantastiska och bra så kan jag inte bara låta bli. Jag strösslar på hej vilt för jag mår bra av det och jag tror att det smittar av sig.

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Comments